En Scaparros Tuffa Tankar

Den 13e dec lämnade vi Sverige och den 14e dec landade vi i buenos aires. I bs as stannade vi fram tills fredagen i pappas lägenhet där. I lägenheten badade vi i jacuzzin och åt mycket gott, vi gick även runt och skrämde oss själva med vår vithet! Thank god så är fallet inte lika kritiskt längre, men vi kommer till den biten snart.

på fredagen skulle vi åkt till destination unknown men istället checkade vi in på ett mycket pittoreskt hotell där vi stannade en mycket rolig natt. Den kvällen åt vi på en väldigt speciell restaurang som hade sjurätters meny. det tar lång tid att förklara alla sju märkliga saker vi åt men jag ska försöka få med det mest intressanta vi fick i oss.. : Alligator, vin med smak av smör, låtsas lax, trä, struts, och sen sviker minnet tyvärr.. jag ska kolla upp det där för det var minst sagt annorlunda. super gott och jätte kul! När vi gick och la oss den kvällen låg vi och skrattade 20 min i steck minst, för absolut ingenting, hur härligt som helst! Det är sådana stunder som jag lever för. Jag kröp till slut på alla fyra in i pappas rum till jag var under/brevid hans säng där jag bestämde mig för att skrika för att skrämma pappa. Det gick kanon bra :D och jag är fortfarande lycklig över det, för det är Inte ofta jag skrämmer någon annan.. Tihi.

Nästa dag var det bara att packa ihop och åka mot pappas överraskning, han ville alltså inte berätta vart vi skulle. vi kom fram runt 9 på kvällen till mitt i ingenstans och pappa lämnade oss i bilen i ungefär 40 min innan han kom tillbaka med en karta som slängdes på oss och vi började kolla lite på den. Det fanns allt möjligt på kartan; tennisplan, pool område, polo plan, hästhage, slott, bungalows, landningsbana för flygplan etc etc.. det var awesome helt enkelt, och vi tänkte ju att nice vi ska bo här i bungalowsen - vad mysigt! Men icke. Pappa körde upp framför slottet och sa till oss att packa ur bilen och ta in det i slottet.. YÄÄÄÄ! Det var så fint, så fint så fint så fint så fint Sssssåååå fint! In med väskorna med andra ord, och sedan ringa i en liten plingklocka så kom en butler/piccolo/betjänt och bar upp väskorna medan vi fick dricka serverat av en annan. Det var bara väldigt nice helt enkelt.. Nästa dag var det första vi gjorde att hoppa upp på hästarna. Jag var väldigt rädd i början, eftersom senast jag hade med en häst att göra så gick jag i kanske ettan - då vi följde med en fritidsledare till hennes landställe och skulle titta på de fina hästarna.. Jag sprang fram i all iver till staketet och tog tag med båda händerna samtidigt i elstängslet som gav mig en ordentlig kyss så jag svimmade, efter det har jag bara.. hållt mig undan helt enkelt. :D Rädslan gick däremot över väldigt snabbt och jag tyckte det var super mysigt och kul! Det enda problemet var att jag upptäckte att min allergi inte bara gäller hund och katt utan även hästar tyvärr, så det var en färd med en mycket svullen näsa och rinnande ögon. vi kom fram och allt var bra, vi fortsatte dagen med att spela tennis, bada i poolen och äta en massor med galet god mat. i slutet av dagen var vi alla sugna på att rida igen, jag fick dock erbjudande om att cykla bredvid istället pga allergin, men jag tyckte att det var värt att må lite dåligt för en sån sak. Så vi fick nya hästar, den här gången fick jag en betydligt större variant, eftersom att jag inte längre var rädd, Wippie! vi började gå och min häst var väldigt bestämd vart han skulle gå. Vi travade 400 meter ungefär tills min häst började dra åt fel håll, jag drog tillbaka eftersom vi inte skulle ditåt, och då var det kört. Han blev sur och började galoppera ganska snabbt och jag försökte stanna honom med mina få kunskaper. Av min familj på 4 personer och två guider så var det bara sebbe som la märke till att jag var på väg åt fel håll, för snabbt. först när jag var runt hörnet på huset vi rundat satte guiden efter mig och försökte hjälpa till, men det var för sent för att göra något, min häst accelererade från att galoppera snabbt till att springa för sitt liv, och kvar satt jag på ryggen (knappt) och försökte hålla mig kvar för att rädda mitt eget liv. men jag var på väg att ramla av efter 300 meter och såg hur hästen sprintade mot ett stenblock som han hade på sin vänstra sida, som självklart var den sidan jag hängde på. Där tänkte jag att.. jag skulle dö vilken sekund som hellst om jag inte slängde mig av NU. Så jag gjorde det, men jag fastnade med min fot i vaddetnuänhetersommanharfötternai och släpades med en liten bit, minimal bit - men tillräckligt för att hästen skulle trampa mig på revbenen och sparka mig i bakhuvudet, och min sko lossnade lagom för att foten skulle slå i stenblocket, och där stannade jag några milisekunder från att slå i huvudet istället från foten. Det var så lite som krävdes för att det skulle gå riktigt illa, men jag hade fan en skyddsängel där och mitt hjärta går i tusen nu när jag skriver om det, för det har verkligen satt spår nu i efterhand att vara så nära nått så illa. Men sånt händer, och en annan sak som har hänt är att jag har skrivit bort flera sov timmar nu och jag måste runda av utan att ens ha berättat om första hela veckan. Men hästen och slottet var en stor del av allt, och den som undrar mer får veta mer irl, bara att fråga - det blev ambulans till sjukhus, men sen tillbaka igen och vi fick som "its the least we can do" stanna kvar en natt till med samma service i slottet. Hur nice? helt ok!

Bai for nao will tell moar later.. maibe baiiii

Ja nu har jag dragit på mig en rejäl förkylning under natten, det började med att jag låg i soffan och kände hur en så-kallad körtel bara växte o gjorde ondare och ondare för varje sekund igår kväll, så det kom från ingenstans och fort gick det.. klev upp och följde med till fredhäll med praktiken imorse ändå, men fyfan vad dåligt jag mådde. Så 50-60 märkskyltar senare så gav jag upp och åkte hem runt 11 tiden, tog 1 timma och 30 min, KUWL?! jaaaa!....butwaitwut? nooo! inte kul.

i morse vaknade jag vid 8 av att min klocka ringde, jag öppnade mobilen, stängde av larmet, och bestämde mig för att ställa in det på 20 min senare för en liten sovmorgon. När jag vaknar 20 min senare och går upp så börjar jag äntligen reflektera över vad det är jag faktiskt går upp till. Jag har inte skola och jag har inte praktik... så vad är det? absolut ingenting! Vilken lycka det var att få gå och lägga sig igen när jag verkligen trodde att jag skulle få tvinga iväg mig till nått sånt där jobbigt.

Men nu har jag fått sova en hel del, och det finns faktiskt något tungt och jobbigt jag måste göra idag. Idag är det den 1a december, morfars begravning. Igår var det den 30e november, morfars födelsedag. Snart ska vi iväg till blomsterhandeln och köpa en bukett som vi kan lägga på kistan från pappa och farmor borta i Argentina som hade velat vara med, den ska vara ljusblå, vit och gul. Jag tyckte det var en fin tanke iaf =) nu ska jag börja göra mig i ordning och tänka på saker som vad jag ska ha på mig, saker som egentligen känns meningslösa i sånt här sammanhang.

Men men, vördnad och respekt

.