En Scaparros Tuffa Tankar

Hoppet

Fylld av förväntan och adrenalin stod jag på stranden i Mar Del Plata och lät min tyngd sakta sänka ner mig i den brännande sanden. Medan två muskulösa killar spände fast de olika säkringar som skulle hålla mitt liv i några minuter stod förskräckta argentinare och betraktade mig, även de fyllda av spänning och förväntan. Jag blickade upp mot den kolossala stenen som jag snart skulle slänga mig ifrån, det var inte högt alls. Utan minsta rädsla klev jag upp på liften som skulle ta mig till den åttio meter höga klippan. Killen som ska ta mig upp frågar om jag är bered. Denna gång kastar jag en blick över min familj som i ögonen uttrycker en viss oro. Jag slår på mitt lugnande leende och säger att jag är bered, trotts att jag för första gången känt ett sting av nervositet.

 Medan vi rör oss uppåt ser jag folket blekna bort under mig i takt med att mitt lugn bleknar. Oro och skräck bubblar upp inom mig. Tillslut har varje droppe av mod och självsäkerhet trängt ut genom porerna och sedan upplöst utan att lämna minsta spår efter sig. Jag tar ett steg bort från kanten av liften. Huvudet slår ett varv och hjärtat går i tusen. Vi stannar och killen drar fram gummilinan som ser på tok för lång ut. Han började fästa linan i liften. Samtidigt flög alla möjligheter om vad som skulle kunna gå fel igenom mina tankar, tänk om han inte fäster den ordentligt? Eller om den går av helt plötsligt? Tänk om någon saboterat liften så att den helt plötsligt störtar, då kommer linan att bli för lång och jag kommer slå i vattnet med farten från ett fall på åttio meter.

Men det var inte möjligheterna kring vad som kunde gå fel som skrämde mig. Det var endast att ta det steget, att våga göra det så många andra fruktade att göra, ta en risk. Detta slog mig när jag stod där skakande av rädsla.

Det var klart nu. Det ända som stoppade mig från att fullfölja ett av mina mål i livet var jag själv. Jag släppte mitt krampaktiga tag om räcket. Jag bad killen att ännu en gång gå igenom hur jag skulle ta mig ned, för att vinna lite extra tid till att samla mina tankar.

Nu var det dags. Ett, två, tre. Kroppen frös fast och jag kunde inte röra mig.

 Jag provade en gång till, ett, två, tre. Samma sak igen, det var som att det fanns en vägg emellan luften och liften. Jag blundade och fokuserade mig riktigt ordentligt, men det var bara som att väggen hade blivit tjugo centimeter tjockare. Då ändrade jag helt taktik, jag släppte alla tankar och gav ifrån mig ett långt tjut samtidigt som mina tår lämnade fast mark och jag föll utan återvändo.

Känslan var otrolig. Jag skrek och blundade ända tills linan började strama åt, den drog mig tillbaka upp i luften igen och nu när jag visste att det var säkert, njöt jag bara. Vinden susade igenom håret och tårade ögonen, helt underbart.  Efter att jag lossat linan föll jag ner i vattnet från några meters höjd. Det kalla vattnet omfamnade min kropp och de stora vågorna släpade upp mig till strandkanten där min familj stod med ögonen uppspärrade väntandes på mig.

Det var över och jag kände mig storslagen, oövervinnlig och mäktig. Adrenalinet pumpade i ådrorna medan min kropp skakade av rädsla och sprudlande lycka.  Jag hade klarat av att göra det varken min sju år äldre syster eller min trettio år äldre låtsats mamma klarat av. Jag hade tagit ett kliv ut i luften från åttio meter och till och med njutit av fallet som kom därefter.

 Pappa var först att säga något, bortsett från de jubel småttingarna triumferande gav ifrån sig när de fantiserade om hur de en dag också skulle överlista sig själva och ta klivet.

- jag visste att du skulle klara det. sade pappa med ett stolt leende på läpparna.

Skrev jag för ett halvår sen ungefär haha den va ju faktiskt bra, eller?