Men Blä

Det är så svårt att hålla skenet uppe när man bara har mörker omkring sig. Visserligligen har jag mina små solstrålar ännu.. men det känns som att det bara är den sista glimten av solen vid en solnedgång, snart kommer mörker, endast - med ett kusligt sagolikt månsken, kanske kommer t.o.m molnen, och då finns inte ens det spöklika skenet kvar, bara.. mörker.
Jag vet att solen kommer gå upp igen, med otur blir det månförmörkelse, men det kommer bli ljust igen..
jag måste bara fortsätta att intala mig själv det, annars kommer jag aldrig klara av det här. jag kommer slukas av mörkret och bli ännu en skugga..
jag känner hur ångest, panik, ensamhet - återigen börjar ta över.. jag vill inte jag vill verkligen inte det... :'(
kanske vad jag förtjänar - kanske inte,
Usch, jag behöver verkligen en lampa som skyddar mig från mörker på kvällarna, jag tror jag hittat en..  och jag hoppas han vill vara min lampa, för utan den... kommer jag inte klara av det...

hoppas ni förstår att jag inte är mörkrädd, utan att det symboliserar nått annat.
nu mår jag så illa att jag bara vill stänga in mig på toan, gråta och spy.

mörker

puss, vet att ni älskar mig </3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0